Jennies bloggeri

Jag har en ny kompis!

2012-02-14T17:30:00.001+01:00

Han heter Nikki och Malmö Stad låter mig generöst ha honom hos mig tills jag slutar min anställning där. Och jag får göra nästan vad jag vill med honom.

Som tur är så verkar Ozzy inte vara svartsjuk trots att Nikki är både större och nyare. Han har tydligen hört att storleken har ingen betydelse, och att gammal kärlek inte rostar. Att jag inte riktigt köper det där tänker jag hålla tyst om för tillfället.

Positivt annars är t ex att antibiotikan verkar göra susen och jag har inte behövt ta smärtstillande på snart 3 dygn, att jag har 5 bra matdagar bakom mig och är i full gång med den sjätte, och att det mesta av snön än så länge ligger kvar. Man kunde t o m göra snöänglar. Mitt försök att intressera barnen föll dock platt, de sket fullständigt i att jag låg där och viftade och i synnerhet sket de i varför jag gjorde det.

Negativt är att Simon är sjuk igen (jag var hemma med honom två dagar förra veckan), de ringde från skolan idag så var så god att VABa denna gången Peter! Att snön ändå så smått börjat töa. Och att katten Selma verkar sjunga på sista refrängen :-(

Men så neggo kan man ju inte avsluta ett blogginlägg som började så bra. Så jag rundar istället av med ett Hurra!! för att en utökad version av partygänget ska ses på lördag. Inte på en konsert dock, men väl hemma hos Peter och Marlene. Thomas hänger på. Och så tillökningen då: kollega Sandra med make Kalle. Plus Simon då. Blir nog finemang det där! Om inte Marlene får för sig att få halsfluss igen eller så...

Ållrajt. Mello då rå.

2012-02-11T22:10:00.001+01:00

Till att börja med: jag bloggar från Ozzy, så det kan hända att det inte blir som jag tänkt mig.

I alla fall, både jag och Peter höll oss vakna under hela programmet. Men Sonja Alden gjorde det inte lättare. Hon är en bra sångerska men låten var ju så tråååååkig. Inte ens i närheten av hennes tidigare. Den och di Levas låt, som jag förväntade mig mer av, var kvällens sömnpiller.

Kvällens radiohit blir nog We are soldiers med unge herr Munther, men så värst munter var inte låten. Högst medioker tycker jag. Dock bättre efter ett par lyssningar.

Kvällens överraskning stod Shout it out för, både den höga nivån på framträdandet och att jag faktiskt gillade det riktigt mycket var otippat. Helrätt till final! Modernt och piggt men bättre och mognare än Eric Saade och Danny. En självklar klubblåt!

Kvällens plagiat: Aldrig aldrig.... Andreas Lundstedt. En klockren svensk variants av Coldplays Viva la vida eller hur den nu hette. Dessutom anmärkningsvärt att dem mest rutinerade artisten utöver di Leva gjorde det plattaste scenframträdandet.

Kvällens wannabe: Mimi Oh. Veronica Maggio i verserna och typ Robin i refrängen. Gick inte så bra, om man säger...

Kvällens frågetecken var utom tävlan: Hur kan en så urbota znygg kvinna som Jessika Folker klä sig i en så hemsk klänning???

Har jag missat nåt?

------

(Redigerat i efterhand via datorn. Viktig detalj, inte sant?)

Milkshakefusk, deglös paj och mello.

2012-02-11T19:55:00.000+01:00

Idag när jag var och handlade på Maxi och gick förbi hyllan med proteinpulver så fick jag en idé. What about att mixa proteinshaken med glass? Då måste det väl bli nåt milkshakeliknande fast bättre för samvetet? På facebook fick jag däremot höra från vissa håll att jag skulle låta glassen vara och mixa med frysta bär istället. "Gott men inte milkshakeigt" tänkte jag. Men, det skadar inte att prova. Så till eftermiddagsmellanmål testade jag båda varianterna, en halv av varje.

Först en chokladvariant av proteinpulver med chokladsmak, mjölk och en kula vaniljglass. Ner i mixern och efter 4 sekunder var det klart. Och gott!! Inte alls "pulvrigt" utan fin konsistens. Riktigt milkshake-lik. Klart godkänd!

Med denna sortens pulver, minimjölk och ca 35 g vanlig vanilglass blev ½ sats ca 160 kcal (16 g protein, 14 g kolhydrater och 4½ g fett).

Och sen en variant gjord på färdig proteinshake (Wieder Body Shaper) med jordgubbssmak och frysta jordgubbar. Detta gillade inte min slöa gamla mixer så bra, den fick slita hårt en bra stund för att få det hela färdigt. Men det var värt mödan för kanongott blev det och med milkshakeaktigt än jag trodde. Shaken är för söt att dricka som den är, men med osockrade jordgubbar i blev det perfekt.

I glaset på bilden är det bara så mycket som det blev av 1/4 shake, men beräknat på ½ sådan plus drygt 1 dl frysta jordgubbar blev det 90 kcal (13 g protein, 8½ g kolhydrater oc nästan inget fett).

Men, man kan ju inte bara dricka milkshake hela dagarna. Inte ens när de är ganska nyttiga. Så till middag idag blev det degfri vegetarisk chorizo-minipaj. Låter det skumt? Jomen det är inte så illa som det låter.

Tärna chorizon, strimla purjolök och lägg detta i små lätt smorda formar. Här är det suffléformar tror jag.

Toppa med riven ost.

Vispa ihop ägg med lite mjölk. Häll äggstanningen över.

Pudra över lite paprikapulver, mest för färgens skull.

Skjuts in i ugnen på ca 200 grader i ca 20 minuter.

Klart! Servera med en sallad eller sådär...

(Och ja, för mig räcker den portionen utmärkt, ni andra kanske behöver 2 eller 3 st ;-))

Och så är det ju Melodifestival. Igen. Förra helgen var jag som ni kanske sett på en helt annan typ av musikarrangemang men idag ska vi leka Svenssons riktigt ordentligt. Om vi kan hålla oss vakna. Peter brukar somna under programmets gång. Med med lite god fruktsallad (jordgubbar, ananas och vindruvor), kvarg och yoghurt smaksatt med vanilj och lite nötter kanske det går?

Jag lär väl återkomma med omdömen senare... Ja om låtarna alltså.

Jag har en ny drog.

2012-02-08T10:09:00.000+01:00

Min nya drog är de där 112- och SOS-serierna på TV. Poliser, brandmän, ambulansförare och -sjukvårdare. De är mina hjältar... En del av dem är helt fantastiska, hur de orkar vara korrekta och sansade trots att att situationen är hotfull och bemötandet minst sagt otrevligt. Hur de kan vara lugna och lysa av medmänsklighet och ställa de rätta frågorna och säga de rätta lugnande kommentarerna när det de möter är både skrämmande och obehagligt. En del menar säkert att "de gör sig till lite extra framför kamerorna", men njä... den proffsigheten kan man nog inte spela, om man inte samtidigt är en extremt proffsig skådespelare ;-) Som han polisen i Kristianstad, kan det vara Rolf han heter? Han kan möta de mest otrevliga ohyfsade och hotfulla människor som man måste ta i med hårdhanskarna mot och ändå bemöts de med fullständig respekt. Det där har min respekt, helt klart.

Och lite är jag min egen hjälte också ;-) Jag har VABat måndag-tisdag. I måndags låg vi mest i sängen, när vi inte var hos veterinären med katten som är sjuk i urinvägarna igen, men igår hade både jag och Simon lite mer energi. Så, jag satte ihop en IKEA-hylla, aldeles själv. Utan vin ;-), och utan att jag svor en enda gång! Och sen in med hyllan på Simons rum där vi städade och röjde och sorterade. Och resultatet är att allt utom Peters gamla bondgård får plats i nån av hyllorna.

Tyvärr tog jag inget före-foto. Rummet var verkligen fullt med grejer, lådor och bilar och pryttlar i alla hörn och över halva golvet. Delvis p g a latmaskeri och slarv, men också mycket för att det helt enkelt fanns för lite förvaringsmöjligheter. Men, inte nu längre!

Det är t o m röjt på skrivbordet så att man faktiskt kan göra vad det är avsett till.

Hyllan där till vänster är mitt mästerverk :-)

Men åh vad jag önskat att hans rum hade varit större. Eller ännu hellre att huset hade haft ett rum till. Eller två, så jag kunnat ha ett gym-rum också ;-) Men i alla fall, det hade varit skönt om Simon haft ett sovrum och ett lekrum. Ett lekrum som inte hade behövts röjas så ofta. Ett lekrum där stora legobyggen kunnat stå kvar och inte behövt röjas undan för att man ska kunna gå fram till fönstret eller sängen utan att riskera att förstöra antingen bygget eller sig själv. Men visst, det är lyx-problem. Och det kommer aldrig att hända, huset lär inte byggas ut liksom... Men, fantisera får man väl?

Att vara en tjockis - mitt livsöde?

2012-02-08T09:42:00.000+01:00

Ja så känns det ibland...

När det äntligen börjat röra på sig igen med vikten, ja då kommer huvudvärken från helvetet ungefär. Och sedan dess har jag plusat flera kilon. Typ 3. Ställde mig på vågen i morse efter att ha försökt förtränga fakum ett bra tag... Jag har ju vetat att jag gått upp, bara inte hur mycket. Och de där 3 kilona känns som 10, minst. Jag känner mig extremt plufsig och sjukt osund. Och hur gärna jag än vill skylla på att jag inte kunnat träna så kan jag inte det. För givetvis är det maten som är det viktigaste. Även om jag inte kunnat träna så ska jag såklart kunna äta vettigt. Men nejdå, jag har ätit allt och lite till. Ätit det jag SKA äta plus en herrans massa annat. I princip utan urskiljning. Några dagar har det gått bra, men när jag då mått lika dåligt fortfarande så har jag börjat äta igen. Inte för att jag varit hungrig, utan för att jag varit sugen. Och för att det är synd om mig. Och för att jag ju ändå tydligen ska vara tjock hela livet så det spelar liksom ingen roll...

Jag vet, det är så dumt. För jag KAN ju gå ner i vikt hur bra som helst. Och jag KAN stå still i vikt, det gjorde jag ju under lång tid förra året. Så varför känns det då som att jag är dömd att vara tjock, för evigt?

Jag kan fortfarande försöka lura mig själv. Ordinarie inplanerade vägning är inte förrän till månadsskiftet. Så jag har fortfarande "inget plus på nån ordinarie vägning", och det låter ju finemang, inte sant? Men fortsätter det såhär så lär jag definitivt ha det, och inget litet heller... Och vad händer då? Det vore kanske den slutliga dödsstöten. Nej fan, det får inte hända! Därför skriver jag detta, jag har en konstig förmåga att lyckas bättre ju öppnare jag är. För att ni har ögonen på mig kanske? För att allt blir verkligare när det finns på print? Jag vet inte... och det får kvitta. Bara det funkar.

Jag vet att kommer jag tillbaka till de matvanor jag SKA ha med mindre kolhydrater och de små måltiderna så kommer något av de 3 kilona och en del av plufsigheten försvinna ganska snabbt, så funkar det. Men att väl komma dit kan låta enkelt men det är så mycket mentala grejer som spökar att det inte alls är det. Ätstörningar är vad ätstörningar är, ja man är störd helt enkelt. Störd i sitt förhållande till mat och till sin kropp.

Och sen ska jag fortsätta också, inte bara gå ner det jag gått upp utan fortsätta gå ner. Jag ska nå mål också, så är ju tanken. Och målet är då nu 9 kilo bort istället för 6 och det känns riktigt ruttet. Men jag får försöka att inte tänka så, utan först tänka "bort med de 3 kilo jag nu gått upp" först. Och sen ta resten. Men det känns så avlägset just nu...

Idag ska jag till läkaren igen för att gå vidare med huvudvärken. Det måste jag, såklart. Men, jag får inte låta värken bli en ursäkt för att inte ta hand om den övriga kroppen! Och inte blir huvudvärken mindre av att jag äter fel direkt, om man säger så...

Jag är så arg på mig själv för att jag gör såhär mot mig. Det är så fel, så onödigt. Men ändå gör jag det. Makalöst...

Men, skam den som ger sig, eller? Igång med försök etthundrasextiofjorton eller så...

Snabbrecension och rapport!

2012-02-05T22:31:00.003+01:00

Artist: tAKiDA

Plats: KB, Malmö

Datum: 4 februari 2012

Uppvärmning: öl och käk på Ölkafét på S. Skolgatan.

Partygänget för dagen: Peter 1, Peter 2, Thomas samt jag själv.

Dagens tråkighet:

Att Marlene fick stå över p g a sjukdom.

Dagens tabbe:

Att vi kallt utgick från att det var ett förband också, vilket ledde till att vi kom lite sent och missade början av giget. Dåligt, dåligt.

Dagens bästa:

Evil Eye. Kanonbra låt som gör sig ännu bättre live.

Dagens sämsta:

Trumsolot. Som tur var så var det föredömligt kort.

Dagens allsång:

Curly Sue, föga förvånande. Inte den bästa låten, men absolut en maffig röstinsats från publiken.

Dagens ordväxling:

Peter: Fan här är ju ölen dyr!

Jag: Drick inte så många då.

Peter: ???!!?

Dagens gnällis:

Robban hade t-shirt på sig nästan hela giget. Hallå, LINNE är det som gäller!

Dagens goda nyhet:

Att Svedala-rocken i sommar verkar ha goda chanser att få fint besök!

Dagens mickstativjucklåt:

Fire Away

Dagens gamla goding:

Deadlock

Och på tal om Deadlock:

Ozzy skötte sig rätt fint tycker jag.

Lite fler foton, för Marlenes skull:

Marlene, han bytte till linne mot slutet faktiskt ;-)

Uppvärmning a la Peter å Peter.

Jag kollar busstider, Peter kollar mig (?) och Thomas... ja det vete fasen vad han gör.

Moget. Jättemoget.

EFIT lördag 4 februari.

2012-02-05T21:01:00.000+01:00

Ja passande nog så var det EFIT-dag igår när jag för en gångs skull faktiskt sysslade med nåt hyfsat intressant ;-) Men, jag börjar från början.

Och början, det var klockan 8 på morgonen då Simon tyckte att det var dags att sluta sova. Upp och hoppa! tyckte han. Jag, och Kotte, höll inte med. Alls.

Timmen senare, alltså klockan 9 (bra räknat ni som fattade det!), tycte jag att det behövdes städas i badrummet. Igen. Vad ÄR det för grisar jag lever med?

Klockan 10, alltså 2 timmar efter uppvaknandet, orkade jag till slut fixa lite frukost. God ekologisk blåbärssylt det där. Aldeles för god.

Klockan 11 befann jag mig i ett provrum i stadens köpcentrum och testade "släta ut fläsket så man får en mer utbredd bilring istället för 3-4 stycken"-underkläder. Till slut köpte jag en hudfärgad not så sexy body.

När jag sen körde hem vid tolvsnåret gjorde jag det i sällskap av en ny bukett tulpaner till köksbordet.

Klockan ett fick jag en otäck känsla att jag råkat skriva ut samma biljett två gånger eller nåt, och kollade noga så att jag verkligen hade 4 st olika. Men, det var faktiskt rätt... Men, tänk OM!!!

Vid 14 blev det lite lunch i form av lasagne. Ja och ketchup, okej då. Just lasagne är faktiskt en av de väldigt få sakerna jag äter ketchup till.

Klockan 15 var det så dags att avlämna en styck Simon till sina ömma morföräldrar. Bye bye, vi ses imorron!!

En dryg timme senare hade jag klätt mig, fixat hår och smink och rustat mig för kylan. Snart kommer bussen!

Och just bussen befann vi (jag, Thomas och Peter) oss på när klockan var 17. Närmare bestämt i närheten av Skegrie skulle jag tro. På väg till Malmö då...

Klockan 18 hade vi slagit oss ner på Ölkafét nära Möllevångstorget, fått våra (första) öl och även fått in vår mat. Fläskfilé Oscar åt Peter och Thomas, jag åt bakad potatis med grönsaker och vitlöksdressing.

Tyvärr lyckades partygängsdeltagare nummer 4, Marlene, skaffa sig en sjuhelsickes halsfluss just denna helgen och var tvungen att avstå konserten. I stället fick hennes stand in, hennes make och min kollega Peter (yepp "alla" heter Peter), ta över hennes biljett. Och hennes öl. Här klockan sju försöker han övertyga den andre Peter, alltså min make, om att vi alla måste åka till Sonisphere-festivalen i sommar. Det gick väl inget vidare dock.

Sen är frågan: Hur sjutton tänker man när man tar på sig en body med knappar i grenen när man ska dricka öl? Det blir många lite trixiga toalettbesök då kan jag tala om. Så antagligen så är väl svaret: man tänker inte alls!

I alla fall, denna inte så jättemysiga bild får symbolisera vad jag sysslade med klockan åtta. Och typ 10 gånger till under kvällen.

Klockan 21 diggade jag för fullt på ett fullbelamrat KB. tAKiDA ÄR bra. Eller hur Peter N?! ;-)

Och här var det efterfest, klockan 22, på en pub vid Möllevångstorget. Vad puben hette? Eh, ingen som helst aning... Men de hade Staropramen och spelade rockmusik, vad mer behövs liksom?

Klockan 23 togs detta fotot medans Peter (N) och Thomas dividerade med Sibylla-grabben kring det faktum att de har matservering men ingen kundtoalett. Eller jo det fanns en men den var låst. Lite svårt att pinka i/på den då, liksom...

Vid midnatt satt vi så på bussen hem mot Trelleholla igen.

Och sen när vi kom till hollans lilla busstation snöade det. Och var kallt om fötterna trots termo-sockar. Och taxin som skulle ta oss sista biten hem dröjde. Men, ungefär klockan ett var vi hemma. Och kunde krypa ner i sängen...

Åh så glad han blev, maken min, när...

2012-02-02T21:26:00.000+01:00

... han kom hem och upptäckte att katten kräkts inne i torktumlaren.

Riktigt najs!

Kanske lite tröst finns i att han passar riktigt bra i sina nya glasögon. Ja han har aldrig haft glasögon tidigare ö h t. Men nu så... nu har han åldern inne, eller nåt ;-)

Detta är "vardags- och fin-paret". Jobb-paret har en kraftigare och mer tålig båge men är snygga de också.

Själv kunde jag idag glädja mig åt att jag till skillnad från förra vintern får ordentligt plats i termobrallorna :-)

Och de behövdes, brallorna, för det var kallt idag. Tvågradigt minus i morse. Men tyvärr aldeles för lite snö. Jag vill ha mer mer mer!!

Men det är väl bara att inse, jag bor i fel ände av landet med milda snöfattiga vintrar och varma (med svenska mått mätt) somrar. Jag vill ha stränga vintrar och mildare somrar. Det är dock inte tillräckligt skäl att flytta norrut ;-)

By the way: 2 dagar kvar till tAKiDA!

Några goda nyheter.

2012-01-30T19:12:00.003+01:00

1: Idag har jag (hittills) bara behövt ½ tablett av det smärtstillande för att hålla huvudvärken borta.

2: Jag slutar inte alls 16.45 på fredag, jag hade glömt att vi har planeringsdag och slutar tidigare än så. Förvisso missar jag min sovmorgon men det kan jag stå ut med...

Nähä, det finns visst ingen nummer 3. Livet är kul nästan jämt!

I fredags var det Karlstad...

2012-01-29T23:15:00.001+01:00

... som hade fint besök. På lördag är det Malmö och KB. tAKiDA, ni är hjärtligt välkomna!

Jag är redo. Snygg-linnet är tvättat (och lite uttöjt eftersom planen att köra hårt med vikten ett par veckor sprack ;-)) Biljetterna bärgade sedan länge (som tur är eftersom det tydligen varit utsålt ett tag). Brallorna är valda. Barnvakt är fixade. Och mina kamrater i partygänget är redo att samlas igen:

Marlene, of course. Hon är självskriven. Alltid.

Thomas, som var andre man att hoppa på tåget och som jag nu ska på KB ihop med för tredje gången.

Och så då Peter, han jag råkat få lov att gifta mig med ;-), som ska förlora sin KB-oskuld. Ja sin tAKiDA-oskuld också för den delen, vi andra tre har ju varit med förr...

Men innan dess: en ny jobbvecka. Som avslutas med en sen fredag. Eller tja, 16.45 är väl överkomligt men helgen känns mycket kortare än när jag slutar kl två på fredagen ;-) Och hur sjutton jag ska få in 3 pass på gymet, om nu huvudvärken skärper till sig (har träningsförbud tills jag klarar mig utan smärtstillande och jag är ju så lydig så...), denna veckan vete katten. Tisdag möjligtvis, och sen har jag tid mitt på dagen på lördag. Men en vild, vågad och crazy gissning är att jag knappast är i form för ett träningspass på söndag :-D Men men, jag överlever kanske ändå. Och fortsätter skallen bete sig illa så löser det liksom sig av sig självt... om man nu ska se positivt på saker och ting.

Ja på tal om huvudvärken... De tog ett sånt där prov från näsan på mig på VC. Eller näsan och näsan, det kändes som om de var långt inne i hjärnan för att leta efter bakterier med en smal men väldigt elak pinne. "Tandläkare måste vara sadistiskt lagda" säger många, och det ligger säkert nåt i det men sköterskorna på labet måste vara detsamma. Fy bubblan... I alla fall, svaret på odlingen skulle ta några dagar och jag tänkte mig att kanske få det typ måndag eller tisdag. Tills dess är det kortisonspray och smärtstillande som gäller. Men så i fredags fick jag ett brev från lab-nånting på sjukhuset... och tänkte "Oj, det måste vara svar på odlingen från näsan, det gick snabbare än jag trodde!" Öppnade, och hoppades få se typ "provet visade på förekomst av bakterie ditten och datten så ett recept på medicin blahablaha har skickats till ditt apotek och tar du den blir du snart frisk, hurra!!" eller så. Men nejdå, det var nåt heeeeelt annat. Kallelse till cellprovstagning. Ridå!

Jag har två viktiga frågor:

2012-01-25T19:48:00.000+01:00

Ett: Hur fungerar kortisonspray (i näsan) ihop med alkoholintag?

Två (om svaret på fråga ett är fel svar): Kan man ö h t gå på rockkonsert utan att dricka öl?

Jo serrni från och med idag och på okänd framtid ska jag spruta upp kortison i snoken några gånger om dagen, och nästa lördag är det ju dags för tAKiDA på KB i Malmö. Tajmingen är som vanligt perfekt. Fast, blir jag ö h t av med huvudvärken jag haft i snart en vecka nu innan dess får jag kanske bita ihop, hålla käft och bara vara tacksam? Det är ju inte som att jag är döende eller så...

EFIT söndag 22 januari 2012.

2012-01-22T21:05:00.003+01:00

Yepp, dags igen för en EFIT = Ett Foto I Timmen.

Min dag började kl halv åtta när jag mötte denna inte så pigga varelse i spegeln.

Anledningen till det tidiga söndagsuppstigandet var att det vankades bowlingmatch. Här kl halv nio väntade jag på att eländet skulle starta.

Halv tio spelade jag och kunde inte ta foto, men halv elva hade jag sedan länge klivit av banan för att jag är så usel!!

Halv tolv. Trösthandlande? Nej, men det behövdes några grejer. Yoghurt bland annat. Isländsk, såndär Skyr.

Halv ett var badkaret upptaget.

Mat mat mat! Här lite sen lunch klockan kvart över ett ungefär. Grönsaker, vitlökssås och stekt tofu. Och så gjorde jag lite till morgondagens lunch också.

Halv tre ungefär var det dags för lite hemmaträning. Jag pallade inte ge mig iväg till gymet idag faktiskt.

För första gången i vinter kom det såpass med snö att det lade sig lite lite på marken. Jag är en snäll typ så jag lät mina vinterskor då röra vid snön halv fyra. Kanske enda gången i vinter?

Halv fem var det dags för eftermiddagsmellanmål bestående av (lös)kokt ägg.

Skyr fanns inte med på HälsoVakten, så jag lade själv in den vid halv sex.

Middagen imorgon kommer att ätas på hallen, så det fick bli en sallad som gjordes klar vid halv sju. Men nu när jag skriver detta kommer jag på att jag glömt göra tzatziki. Illa!

Vid halv åtta såg jag på Copycat singers, och tycker att han som blev bäste härmare ska vara glad att de flesta inte trodde han var originalet. För han sjöng mycket bättre än Christer Sandelin nånsinn gjort.

Halv nio grävde gänget i Bones i minst sagt äckliga grejer. Urk!

En stund efter nio fyllde jag på med mer värktabletter i ett sista desperat försök att dämpa huvudvärken som förföljt mig i några dagar. Därefter blev det troligtvis bara slökollande på TV. Och det vet ni nog redan hur det ser ut ;-)

Nu rör det på sig igen.

2012-01-22T17:29:00.000+01:00

Litegrann i alla fall. Jag talar om vikten alltså. Nystarten gick trögt viktmässigt, så jag började registrera mina dagar igen på HälsoVakten och såg att jag hamnade på ett ganska lågt energiintag. En bra fördelning, cirka en tredjedel av energin vardera från protein, fett och kolhydrater och allra minst just på kolisarna, men för lite totalt. 5-600 kcal mindre per dag än jag försöker ligga på, ca 1200 i stället för 17-1800. Ändå tyckte jag att jag åt ungefär som för ett år sedan men nej jag åt tydligen ganska mycket mindre. Och även om det eviga "äter du så lite ställer kroppen in sig på svält och du går inte ner!" är en väl utspridd myt, man ska ner på en betydligt lägre energinivå och under en längre tid för att det ska vara tala om svältläge och även de som svälter går ju ner i vikt, så är det absolut sant att förbränningen kan minska om kroppen får i sig mindre än den vill. Så, jag ökade upp alla portioner lite och hamnade vips på en bra nivå vilket gav resultat på vågen. Minus ett kilo denna veckan. Och det gav också resultat på träningen, orken har varit större sen jag började äta lite mer.

Så, 6 kg kvar! Gärna illa kvickt ;-) men jag är inte beredd att gå på nån snabbkur a la pulver eller extrem lågkalorikost för att det ska gå undan utan jag ska försöka fortsätta såhär.

Fast idag har jag en tjockisdag. En riktigt jobbig pessimistisk tjockisdag. Ja jag känner mig helt enkelt tjock. Vilket jag i o f s är också, lite i alla fall, men jag känner mig såpass att jag börjar tvivla på att jag kommer att vara nöjd om 6 kg. Det känns som att 6 kg är _ingenting_ nästan, att det inte kommer att göra nån skillnad mot nu, att det kommer att behövas tio till för att inte känna mig som en tjockis. Men den förnuftiga delen av mig lär förhoppningsvis snart vara den som pratar högst igen, och jag ha verkligen tänkt att stanna på 65 kg ett bra tag efter att jag nåt dit oavsett om jag känner mig helt nöjd eller ej. Helt enkelt för att ge hjärnan en chans att liksom vänja sig och hinna i kapp kroppen. Dessutom har jag ju tänkt fortsätta träna även när jag inte försöker gå ner i vikt längre och då kan ju kroppen förändras också.

Imorgon hoppas jag inte är en tjockisdag!

Att flickor blir kära i killar som är lika pappa...

2012-01-16T09:44:00.000+01:00

... ska ju vara ganska vanligt. Men detta var extremt. Frances Bean, Kurt Cobains dotter, tillsammans med sin fästman Isaiah:

Och självaste Kurt himself:

Och eftersom dottern i sin tur är väldigt lik sin pappa är det väl ingen större tvekan om hur deras eventuella framtida (genetiska dårå) barn kommer att se ut?

Japp, såhär viktiga saker kan man sysselsätta sig med när man ligger i sängen och återhämtar sig från migrän!

Men så värdelöst!

2012-01-15T15:34:00.000+01:00

ETT ämne orkade/hann jag tycka till om under veckan. Klart underkänt betyg på min egen utmaning!!

Men jag kan kanske skylla på att en stor del av den tid jag varit på nätet har jag roat mig med en diskussion om att sex-strejka. Som en "kul grej" liksom, för att testa sin partners intresse och känslor. Det var inte många som förstod vad som var så kul med det dock. Att ö h t använda sex som maktmedel jämtemot sin partner känns ju lite knepigt. Och skulle jag sexstrejka skulle det ju drabba mig själv också ;-) Njä, då städstrejkar jag hellre. Eller tvättstrejkar. Fast nej, det skulle nog drabba mig rätt hårt det också, när jag tänker efter.

Lite skyltar kanske sitter fint en söndag som denna? Lite från skyltat.se :

Den vaktmästaren har humor...

Och det har den som skyltar i denna affären också ;-)

Rasorsaken okänd... Hmm...

Jodå! Tjockisar får lov att skämta om andra tjockisar!

Sugen?

Hehe...

Okej. Jennie tycker till. Del 1.

2012-01-10T19:54:00.000+01:00

Ja jag måste ju börja med min tycka-utmaning, snart har veckan gått ;-) Dagens ämne:

Jag är gravid och sambon vill göra faderskapstest, är han därmed ett svin eller ej?

Mitt svar är: nej, han kanske är ett svin men inte i så fall just för att han vill göra faderskapstest. Visst, skulle min man vilja göra det om jag var gravid så nog skulle det kännas trist, minst sagt. Litar han inte på mig? Fy... Typ så. Men, man ska ju inte vara helt naiv heller. Otrohet ÄR vanligt trots allt och det finns inga garantier. Och ja, även tjejer är otrogna. Rätt ofta. Faktiskt. Det är inte bara nåt män gör. Och kvinnor kan ju i regel veta rätt säkert att barnet i hennes mage är hennes, om man säger så. Men männen, de vet faktiskt inte. Inte säkert. Och jag förstår om de vill bli just säkra. Inte för att generna är det enda som gör en till förälder, nej det borde väl jag om nån veta ;-) Utan för att just veta...

Sen som extra grädde på moset finns det ju de ruttna kvinnor som vid en senare separation väljer att dela med sig av informationen att den som trott han var pappa faktiskt egentligen inte är det rent biologiskt/genetiskt, med de följder det kan få för alla inblandade...

Så: Jennie tycker att NEJ en man är inte automatiskt ett svin för att han vill testa om det väntade barnet är skapat av honom eller ej.

Jodå, jag tycker fortfarande saker!

2012-01-07T12:02:00.001+01:00

Men nog är det lite tunt med inlägg av debattinläggskaraktär numera på bloggen. Det är mycket festande, mycket vikt, mycket kläder mycket musik och mycket kul skyltar och så. Och det är väl fint, men har man en etikett som heter "debatt" så kanske den ska användas?

Familjeliv är vad familjeliv är, och med familjeliv syftar jag här på forumet Familjeliv. På nätet. Där finns en hel del vettigt folk, men också en hel del ganska ovettigt ;-) Jag kan t ex inte komma på nåt annat forum där andras val av mensskydd kan få så många att fullständigt gå upp i atomer... men jag tänkte ändå använda stället för en liten utmaning. Främst för min egen del men den som vill hänga på får såklart gärna göra det. Och utmaningen går ut på att jag plockar 5 ämnen, stora eller små, från de hetaste eller senaste trådarna på Familjeliv och ska här på bloggen uttrycka min egen åsikt om dessa under den kommande veckan.

Och de 5 ämnena blir, eller min personliga tolkning av trådstarterna rättare sagt,..... *gör trumvirvel*....

- Jag är gravid och sambon vill göra faderskapstest, är han därmed ett svin eller ej?

- Är det OK att kolla in andra när man redan har en partner?

- Dödsstraff - rätt eller fel? (En klassiker)

- Klädkod på större fester - ett jäkla ofog eller en hjälp för gästen?

- Bidragsfuskaren vs angivaren - vem gör mest fel?

Japp, där är ämnena. Och de är tänkta att avhandlas, stort eller smått, inom de kommande 7 dygnen. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock.

Happy birthday to me!

2012-01-06T12:50:00.001+01:00

Ja jag fyller faktiskt år idag. Eller inte jag-jag liksom... men "nya Jennie" gör. Idag är det ett år sedan jag började min resa neråt, från 105 kg till mina 161 cm. Från ett BMI på 40½. Till i skrivande stund 72 kg, med ett BMI på knappt 28.

Att det blev just den dagen var en slump, jag har ju länge velat gå ner i vikt (igen, jag har ju gjort det en gån förr i etapper) och gjort flera försök som bara hållt ett kort tag och några kilon och hade inte planerat att starta nåt stort just den 6 januari. Men det blev så. En bra dag blev två, två bra dagar blev en bra vecka, o s v... Gjorde en deal med Peter att peppa varandra, han ville ner knappt 15 kg efter att tidigare i livet inte ha haft några problem med övervikt men på senare tid lagt på sig en god bit. Började använda mitt gym-kort lite flitigare och kände att det faktiskt var riktigt lustfyllt. Och efter några veckor hade det gått så bra att det kändes som att det kanske kanske kunde vara the real thing denna gången. Men märkt av tidigare erfarenheter försökte jag fortfarande ta en dag i taget, eller snarare en måltid i taget... en liten utmaning i taget.

Efter 1½ vecka var jag nere på tvåsiffrigt, 6 kg borta. Och bara man vet att det inte går lika snabbt framöver så kan de där rivstarterna vara en viktig motivationshöjare. Men om man INTE förankrat i sig själv att det är normalt att det saktar ner snart så kan det i stället vara förödande när man sen börjar gå ner i mer normal takt.
Efter 4 veckor hade jag minskat 10 kg, och kunde på foton se viss skillnad. Och började också känna viss skillnad i rörlighet och ork på gymet.

Efter ca 2½ månad kom första riktiga återfallet i samband med en minitripp med tillhörande hotellvistelse och gratismåltider med jobbet, och det var tufft att hitta tillbaka. Men det gick!

Sen efter det har det varit minus på varje ordinarie vägning, som i början var en gång i veckan, sen varannan vecka och nu en gång/månad. Jag har längre mellan vägningarna för att det helt enkelt går lååååååångsamt och är rädd att ett plus eller stillastående kan döda den motivation jag trots allt har kvar. 20 kg tog 3 månader. På ett halvår passerade jag den magiska gränsen BMI 30, vilket innebar minus 28. Resterande 6 månader har jag alltså bara gått ner 5 kg. Inte upp, men väldigt lite ner. Vilket gör det svårare med motivationen numera. Å andra sidan vet jag också att jag av olika anledningar inte tränat så mycket under senare delen av förra året, att när jag nu kan komma igång med den biten igen så lär vågen också kunna få en extra spark i baken.

Tar jag ett steg bort från just vikten kan jag däremot se flera positiva saker. På sistone så har jag t ex faktiskt börjat acceptera tanken på att det kan ta lite tid, att huvudsaken är att jag når dit jag ska inom överkomlig tid, inte att det sker typ NU. Plus att jag faktiskt numera inte behöver köra med allt-eller-inget utan jag KAN enstaka dagar eller måltider äta "fel" saker, t o m godis och snacks, utan att fastna i det. Försiktig lär jag alltid behöva vara, en gång missbrukare alltid missbrukare ungefär, och ifrågasätta mig själv, om jag verkligen ska äta det där just nu... Men lite mer "normalt" kan jag leva, och det är skönt. Och framför allt, jag tycker om mig själv mer. Jag är piggare. Jag är lättare. Jag har inte ont i knäna längre. Jag kan klä mig mer som jag vill. Och jag känner mig väl rustad för den tid som så småningom kommer, tiden då jag ska STANNA vid den vikt jag vill ha... Men, det är då det. En sak i taget.

Ni, mina vänner och nät-stöttare, har varit ett stort stöd för mig, jag har er mycket att tacka!
Hoppas på ett underbart hälsosamt 2012 för oss alla!

Lite trevligare foton...

2012-01-04T22:23:00.001+01:00

... hittade jag i den där mappen också. Bland annat ett gäng foton Simon tagit. Undrar vem som har lärt honom det där med fjortisfoton? ;-)

Men i ärlighetens namn, han tar inte bara foton på sig själv.

Nej ibland fastnar andra... hmm, objekt...

Åh herregud...

2012-01-03T16:21:00.001+01:00

Jag sorterade foton igår på min röda tjusiga externa hårddisk, och såg en mapp som hette "tömt 23 oktober". Och jag trodde det var 23 oktober det år som nyss slutat, men se det var det inte. Utan 23 oktober 2010. Och mappen innehöll foton från sommaren och början av hösten. Och det var ingen vacker syn, i alla fall inte fotona på mig. Men, det sjuka är att även om jag såklart varit medveten om att jag var stor så har jag nog inte tänkt mig själv som såååååå himla stor. Men, tydligen:

Jag måste vara duktig på att förtränga saker...

Blogga från ajfånen?

2012-01-03T15:50:00.001+01:00

Kan jag? Vet inte, det är det jag testar nu 😜 Så det här inlägget är inte så mycket att bry sig om ...
Smileysen funkar inte i alla fall...

Och sen ett lite mindre ytligt inlägg.

2012-01-01T21:24:00.002+01:00

2011 slutade med två återföreningar kan man säga. På lille julafton umgicks vi med kompisar som vi tappat bort av olika orsaker för några år sedan men nu återupptagit relationen med. Vi hade en spelkväll som i gamla goda tider ;-) Jättetrevligt och med många skratt. Och det gamla året firades ut och det nya firades in på det stället vi firade nyår för 4 år sedan också, och med samma fonduegrytor som stått kvar där sedan dess ;-), och det var några år sedan vi umgicks sådär på riktigt. Jag vet inte varför det blev så, för vi hade trevligt ihop och hade detsamma nu igår/i natt.

Fotobevis? Okej...


Simon var stilig i sina nya kläder :-)

Jag var också "stilig" ;-)


Peter fick visa sin styrka när han skulle korka upp en vinflaska med en av grannarna lånad minimal souvenir-korkskruv. Inte helt lätt.

Men till slut gick det :)...

... så jag och vildsmurfen kunde avnjuta det goda vinet.

Maten gav tydlig 80-talsfeeling: fondue. DET var länge sen! Ja, typ 4 år då...

Till efterrätt blev det vaniljglass och hallonsås med vit choklad. Och snö på... eller mer riven vit choklad snarare.

Vissa dricker/äter öl med sked...

... medans vissa andra roar sig med att leka med andras dricka.

Jomen är man inte mognare än så, så... ;-)

Hardcore-cidern var fullt drickbar men för söt för att passa till namnet :-D

Vid tolvslaget gick 6 av oss 9 bort till parken och beskådade fyverkerier. Ja en av oss sate fjutt på några egna också.

No comments.

Fortfarande no comments.

I alla fall blev vi vid halv två upplockade av mamma och pappa på väg hem från deras firande. Sen blev det sängläge till klockan 12 idag. Imorgon är det jobbdags igen. Ingen pardon inte. Tur att veckan är lite förkortad...

Jag önskar er alla ett bra år 2012!

Först ett lite ytligare men VIKTigt inlägg.

2012-01-01T15:04:00.002+01:00

Eller egentligen är det inte ytligt alls, för det här med vikten handlar ju inte bara om utseende och yta. Även om det är en fin bonus att jag känner mig snyggare nu liksom. Utan det handlar absolut om hälsa. När man väger så mycket som jag gjort så spelar liksom "men du är fin som du är" mindre roll, kraftig övervikt och fetma är hälsovådligt. Så är det bara. Även om man mår bra i nuet, eller upplever sig må bra, så går det inte att komma ifrån att vikten utgör en stor hälsorisk. Vi snackar liksom inte 5 kg för mycket här, då kan det handla mest om utseendet, utan betydligt mer än så.

Jag startade år 2011 på en vikt av 105 kg. Och jag är 161 cm kort. Ja ni behöver ju knappast ta fram papper och penna och räkna BMI och sånt för att inse att det var på tok för mycket. Jättemycket för mycket. Med ett BMI på över 40 var jag inte bara medicinskt fet, utan led av _extrem_ fetma. Obesitas. Fetma grad 3. Med "mycket höga hälsorisker" och "markant ökad risk för tidig död". Ja min vikt var direkt livsfarlig rentav.

Idag på 2012 års första dag väger jag ca 72 kg, och är fortfarande överviktig ja. Och vill gå ner lite till ja. Typ 7 kg. Så jag är inte klar på långa vägar, och efter att jag nått målvikten så börjar nästa typ av arbete. D v s att _stanna_ vid den vikten. Men oj vilken skillnad det är att ha ett BMI på 28 istället. Övervikt. "Något ökad sjukdomsrisk". Om vi ser på just klassifikationerna enligt BMI. Och utöver det så kan jag konstatera att mitt problemknä inte utgör nåt problem längre. Att jag sällan blir anfådd utöver vid träning, medans en rask gång den korta sträckan från bilen till jobbet tidigare kunde räcka. Att hjärtat numera inte rusar om jag skyndat mig i några få sekunder för att svara i telefon t ex. Och det är bara de sakerna jag konkret kan märka, hur kroppen förändrats inuti och hur dess allmänna skick förändrats kan jag bara ana...

Som grädde på moset så känner jag mig helt enkelt snyggare. Finare. Är mer nöjd med vad jag ser i spegeln. Och det är inte alls oviktigt. Hur gärna vi än poängterar att det handlar om hälsan i första hand så är det givetvis mycket trevligare att känna sig fin än att känna sig ful. Såklart. Därmed inte sagt att tjock = ful och ju smalare desto finare. Inte alls. Men nog blir de flesta (även jag) i de flestas ögon (även mina) rent estetiskt _mer_ fina utan att bära på 30-40 kilo för mycket, eller mer. Mitt personliga kroppsideal är inte jättesmalt utan drömkroppen är "kurvig" och mjuk utan att för den delen vara direkt tjock, och ganska stark och vältränad utan att för den delen vara extremt hård och muskulös. Typ så... fattar ni? ;-)

I alla fall. Förra nyårsafton vägde jag som sagt 105 kg. Vad jag hade på mig minns jag inte men jag såg väl ut ungefär såhär:

Denna nyårsafton vägde jag 72 kg och såg ut såhär:

Ja smaken är ju som baken, men nog tycker jag att både hälsan och utseendet kan vara ganska nöjda med viktminskningen hittills ;-) Ja jag ÄR uppsminkad och fixad på de nya bilderna, det är inte direkt nån vardags-Jennie som visas upp, men det var jag faktiskt på de gamla också. Fast det inte syns. Jag hade helt enkelt ett sämre material att arbeta med ;-)

Målet för 2012 är tredelat. Först nå målvikt då, 7 kg till. Och sen lära mig leva sådär "lagom" som krävs för att vikten ska stanna där. Och det lär inte vara nån barnlek. Det är ju inte första gången jag gått ner mycket i vikt, vilket såklart då betyder att jag gått _upp_ igen också. Vilket inte får ske igen. Jag tror inte jag får några fler chanser. Är ganska övertygad om det. Det är nu det gäller... Det MÅSTE funka. Och del 3... om jag i slutet av året känner att viktstabiliteten funkar men fortfarande har problem med hängbuken så ska jag ta kontakt med sjukvården ang. bukplastik, ta det första steget mot en eventuell operation.

Men först alltså: 7 kg till. Peter också. Nu tar vi dem!

(Och det där icke-ytliga nyårsinlägget kommer snart...)

God Jul!

2011-12-31T15:53:00.007+01:00

Ja som redan tidigare konstaterats så är jag ibland lite sen av mig. Men julölsprovning 30 december är inte så himla konstigt egentligen, ty julen varar än till påskan... Nej, visst nej, det var inte sant. För däremellan kommer fastan. Men ändock, julen är inte över!

Så, jag rantade runt på tre olika systembolag för att få tag på lite olika julöl som jag rekommenderats men inte tidigare smakat och kom hem med 5 ordinarie tävlanden:

Från vänster: Nils-Oscars kalasjulöl, St Peters Winter Ale, St Eriks God Jul, Anchors Christmas Ale och Flying Dog K-9 Winter Ale.

Så bjöd jag hem mamma och pappa på denna eminenta provning, satte igång julmusiken, dukade lite halvtjusigt och tände en massa ljus för att hamna i rätt stämning.

Först började vi med en liten förrättssmörgås av kavring med lite smör på, rökt lax, röra av turkisk yoghurt, dill och rödlök samt en liten bit citron. På min lade jag en kesoröra med hackat ägg. Och så serverades första ölen till detta: Flying dog K-9 Winter Ale.

Omdömet om förrätten blev, spontant från pappa: högsta betyg ;-) Men ölen då? Jo på en skala mellan 1 och 5 fick den i snitt 3. "God för att vara julöl", "smakar inte som mörkt öl" och "ej för mycket beska" var några av kommentarerna. Så hyfsat betyg för K-9.

Till varmrätten fick St Peters Winter Ale och Anchor Christmas Ale tävla mot varandra och de smakades ihop med maten som bestod av en gratäng med potatis, julskinka minsann (inte i min då), grädde, mjölk och vitlök samt sallad till.

St Peters, i det stora glaset, fick ett snittbetyg på 3,25 och varierade mellan 2½ och 4. Några kommentarer: "god", "lite för besk eftersmak", "fyllig och med klar beska" och "godare till maten än utan".

Anchor däremot... den var inte populär. Snällt talat. Snittbetyget blev bara 1,125. "Urvattnad Mummelman", "ej gott, köp ej mer" och "eftersmak av sprit" var några omdömen. Detta var den öl vi var mest överens om, alla gav 1:or utom pappa som kände sig tvungen att ge 1½ i efterhand bara för att en senare sort var ännu sämre ;-)

Nästa tvekamp stod mellan St Eriks God Jul och Nils-Oscars kalasjulöl. Eftersom St Eriks med fördel bl a avnjutes till choklad, enligt flaskan, så passade det bra att vi plockade fram lite sånt. Vissa blev mer intresserade av chokladen än ölen dock.

Vi började med att smaka St Eriks, vilket nog var en miss. För den har en väldigt hög alkoholhalt medans Nils-Oscars har en ganska låg vilket nog påverkade smakupplevelsen. Men i alla fall, St Eriks var ingen av oss heller så förtjusta i, den höga alkoholhalten märktes på smaken. "Smakar för starkt men blev mildare ihop med choklad", "smakar inte öl, hjälpte inte med choklad" och "bitter eftersmak" var några av omdömena och snittbetyget blev 1,375.

Nils-Oscars kalasjulöl, med betydligt lägre alkoholhalt, smakade vi alltså därefter och kanske föga förvånande gav pappa den betyget 1 med motiveringen "smakar lättöl!". Andra kommentarer var "lagom smak" och "inte så tokig" och här spretade betygen från då en 1:a och ända upp till 3½. Snittbetyg 2,5, och alltså den öl vi var minst ense om.

Som "reserv" hade jag också köpt två sorter ur en helt annan prisklass, lägre alltså ;) Åbro Julebrygd och Pistonhead Chimney Sweeper X-mas edition. Och det blev så att vi provade dessa också (utom mamma som hoppade över den sista). Och Åbro fick högsta snittbetyget, 3,5, med kommentarer som "inte sämre för att den är billigare" och "den enda hittills jag riskerar att dricka för mycket av". Pistonhead å sin sida, fick 2,83 i snittbetyg och om den sades bland annat "sådär", "tja, okej" och "lagom beska".

Det låter säkert som om vi drack en himla massa men nejdå, det gick bara åt en av varje och 7 öl på 4 pers under 4 timmar är ingen fara ;-) Ansiktsuttrycken vid provsmakningen var däremot rätt kul att studera ;-)

Ikväll, nyårsafton, har jag inte tänkt dricka öl.... jag tror jag lovar att inte dricka öl förrän nästa år!

EFIT måndag 26 december.

2011-12-27T23:12:00.003+01:00

EFIT = Ett Foto I Timmen.

26 december = annandag jul.

Annandag jul = en röd dag och därmed inte arbetsdag för mig och Peter. Däremot spenderade han i egenskap av tävlingsledare för T-Mixen nästan hela dagen på bowlinghallen. Jag själv, ja jag EFITade..

Min dag började kl 9 när sonen inkl. några smurfar kom in till mig i sängen.

Kl 10 studerade jag TV-tablån och planerade kvällens slötittande. Ja, jag tittade i en gammal hederlig papperstidning, det finns faktiskt såna ännu!

Kl 11 höll jag på att smälla av totalt av alla smurfar, Star Wars-gubbar och legobitar överallt men lyckades hålla mig samman.

Vid 12 tog jag fotot som varje sann bloggare måste ta: Dagens outfit!

Klockan ett var det dags för lunch. Och orkar man inte laga nåt får det gå med lite fil. Och blåbärssylt.

Klockan 14 hade jag fått nog av blinkande, dansande, spelande och pratande stora roboten och stängde in dess ägare i duschen. Ja inte riktigt så illa då, han ville själv ta en dusch och jag valde tillfället ;-)

Vid tre behövde tvättmaskinen lite TLC.

Kl 16 begav jag och Simon oss ut en runda och åkte sen till bowlinghallen för att hälsa på maken/pappa.

Klockan 17. Robotlek at the bowlinghall...

18 = middagsdags. Och ingen orkade laga mat nu heller så det blev färdigt krubb. Falafel för min del. JA man får vara lat ibland.

Och kl 19 fick jag ytterligare exempel på att det finns de som snurrar till det för sig mer än jag gör. "Ska få barn! Men inte med min man" Nämen ojsan då!

Klockan åtta förbarmar jag mig över det sista i denna vinflaskan.

Har man inget bättre för sig klockan 21 en måndagkväll kan man ju alltid testa att göra lockar med plattången. Såhär blev det när jag gjorde det i all hast bara, jag ska nog kunna få till det riktigt bra när jag liksom gör det på riktigt.

Klockan 22 hade jag ÄNTLIGEN med hjälp av en vän på facebook lyckats få till det där med att göra låtar jag redan har till ringsignaler och få in dem i ajfånen.

Och till sist, klockan 23, lite Hyacinth!

Hoppla, jag ligger efter.

2011-12-27T12:47:00.001+01:00

Jag förstår att ni bara väntar andaktigt på att få höra/läsa/se om min julafton. Dracks det glögg? Såg nån på Kalle? Kom det en tomte med skägg och delade ut paket? Åt nån skinka? Spänningen är ooooooooolidlig, som Peter Harrysson skulle ha sagt.

Jag fick i alla fall göra en akututryckning till sta'n på förmiddagen eftersom maken behändigt glömt bort att vi skulle handla en julklapp till sonen från hans farmor och farfar. Men det var rätt skönt på sta'n, i mataffärerna var det en del folk men i övriga butiker var jag nästan helt allena. Nu var jag i o f s där precis i början, den sista öppna timmen var det kanske mer folk. Sista minuten, ni vet...

Sen hem och fixa med min mat, leverera lite grejer, sy lite på julaftonskläderna (för långt linne, inget allvarligt ;-)), duscha, fixa sig, ja ni vet sånt där... Såhär blev dagens klädsel, och färgskalan med svart och grått visade det sig att jag var långt ifrån ensam om.

Strax före klockan 15 var vi redo att ge oss iväg mot mammas och pappas hus. Stället vi skulle firat julafton även förra året, men pappa hade ju den dåliga smaken att spendera hela julhelgen på sjukhus... Men inte nu! Icke..

Kalle då? Jo en del av oss tittade på det, i alla fall det mesta ;-)

I vår familj funkar det så att under tiden vi ser på Kalle dricker vi glögg, och därefter fikar vi. Ett traditionsenligt inslag på fikabordet är mammas kärlekskaka:

Och en stund efter fikat så brukar den där gubben i skägg dyka upp, och det gjorde han även i år. UTAN att morfar behövt åka iväg och hjälpa nån som fått fel på bilen och UTAN att nån stuckit iväg för att köpa tidningen.

Även jag fick julklappar faktiskt :-) 2 stycken. Presentkort på IKEA från päronen, och ett halsband från maken. Han tyckte jag behövde en skyddsängel... Men åh, snutte.

När alla bekantat sig med julklapparna fixas julmaten i ordning, och sen äts den. Här var min mat:

Mycket lek med leksakerna blev det. Och de minstas leksaker var inte bara poppis just hos de minsta ;-)

Lite gottebord hanns också med...

... innan vi vid tiotiden begav oss hem igen. Väl hemma mös jag i soffan med den gosiga filten som var årets julklapp från arbetsgivaren. Killarna, de lekte med julklapparna förståss ;-)

Tja, det var min julafton det. I väldigt korta drag. Radikalt, inte sant??

Dagens roligaste :-)

2011-12-26T22:46:00.002+01:00

Jo alltså jag råkar ju gilla Takida. Takida var med på 3:ans julkonsert. Min goda vän Lotta såg reprisen av densamma idag. Och skrev såhär på ett visst forum, där S-JJ är mitt nickname:

1. Sångaren i Takida är S-JJs försvunna bror. Allvarligt, ni är tvillinglika till utseende och rörelsemönster.
2. Hur svårt kan det vara att få Jill Johnson att KLIPPA LUGGEN GODAMNIT???!
3. Kören OneVoice ska inte köra andra utan vara en självförsörjande enhet.

Nån som orkar säga emot?

Jag VILL säga emot. För det där är ju mitt frikort, om man säger. Och jag kan ju inte, inte ens i fantasin, vara intim med brorsan. Hallå liksom!! ;-) Men, vad säger ni...? Ser ni vad Lotta ser? De börjar efter ca 11:40...

(Passa på att kolla nu, jag vet inte hur länge klippet finns tillgängligt)

Får ni inte filmen att funka så använd denna länken:
http://www.tv3play.se/play/261231

Jodå, bloggen har överlevt julen.

2011-12-26T01:47:00.001+01:00

Och jag med. Kameran också. Men det har inte riktigt funnits tid att blogga den senaste veckan eller så. Och egentligen har jag inte tid nu heller, tiden borde gå till att sova... men jag har fått lite att grubbla på och då är inte riktigt sömnen det som funkar bäst. Så jag bloggar i stället.

Det jag egentligen skulle vilja skriva mest om och som upptar mina tankar just nu kan jag tyvärr inte vara så öppen om, av respekt för andras privatliv och integritet, eftersom jag och bloggen inte direkt är anonyma. Men jag kan säga så mycket som att jag är på väg att sträcka ut en hand till en person jag inte känner men som jag tyvärr delar en väldigt negativ erfarenhet med. Mycket för att visa att "du är inte ensam och det är inte ditt fel". Jag ska bara lyckas få fram de rätta orden... och där har vi grubblandet.

Fast jul har det ju varit ändå, eller det ÄR jul fortfarande. Och uppladdningen inför densamma har varit väldigt trevlig. Egen julfest den 10:e. Julmys hos en kollega den 16:e. Julkonsert den 17:e. Och så julfest på jobbet, med barnen, i torsdags den 22:a. Barnen kan jag ju inte visa... men jag kan visa gubben som kom på besök till dem:

Känns han igen? Tomten kallas han visst. Jultomten. och denna gången hade han med sig små påsar till alla barnen. Påsar med clementin, pepparkaka, russin och en liten leksak i. Ingenting fick de vuxna däremot... Taskmört!

Dagen innan, alltså i onsdags, var det skolavslutningsdags och därmed också tid att julpynta och klä granen.

I köket går färgskalan i grått, vitt och silver.

Grått, vitt och silver. Som sagt.

Hallen, med de vita möblerna och väggarna, är det enda stället där det röda dominerar. Där behövs det piggas upp lite extra.

I vardagsrummet går det mycket i brunt och guld. Så även i granen. Och i år köpte Peter och Simon granen helt utan min inblandning, men de hjälpte till att klä den. På mina villkor, såklart. Är man julgransdiktator så är man :)

Simon gjorde en egen "gran" av den avklippta toppen och ställde i sitt julpyntade fönster ;-)

Så kom då själva julhelgen. På lille julafton var vi hos vänner och hade skitsnacks- och spelkväll. det var flera år sedan senast, av olika anledningar, men efter en lite trevande start fick vi en riktigt trevlig kväll med många goda (och smått hysteriska skratt). Den som uppfann Wii visste vad h*n gjorde...

På tal om Wii så fick Peter ett nytt spel till det av mig i julklapp. Wii Winter Stars. Jag tror minsann jag måste inviga det imorgon, när det dessutom är dags för en ny EFIT... Tjuvträna lite kanske ;-) Men, mer om julafton och framåt i senare inlägg. Nu SKA jag sova. Hoppas jag. En god fortsättning på julen önskar jag er alla så länge!

Alla roar vi oss på olika sätt.

2011-12-20T10:15:00.003+01:00

Vissa roar sig genom att sprida falska rykten om andra människors död. Av allt att döma, och förhoppningsvis är det så, har detta skett igen. Denna gången gällande ingen mindre än Jon Bon Jovi som påstods ha dött efter att ha hittats medvetslös på ett hotellrum igår kväll. Jag tänker inte spekulera i vilka psykiska fel det är på folk som gör sådär, det överlåter jag åt andra. Men däremot måste jag säga att, om inte dementin också är en hoax (typ lurendrejeri), grabben har humor! Detta publicerades på facebook och twitter ett tag efter att ryktet börjat spridas:

Den med gott minne minns kanske t ex att även nyheten om Gary Moores död först dementerades, men sen visade det sig vara sant ändå. I detta fallet är dock "pressmeddelandet" om Jons död väldigt amatörmässigt och har låg trovärdighet, så vi vågar nog hoppas på att ha honom med oss ett tag till.

P-hus, rockvin och choklad.

2011-12-17T22:35:00.003+01:00

P-hus måste vara jävulens verk. Jag hatar dem, hatar dem, hatar dem. Hatade dem ännu mer idag då jag i total brist på annan parkeringsplats var tvungen att köra in i ett sånt där trångt äckligt instängt ställe. Och hatade dem sen ännu lite till när jag skulle hämta ut min bil igen.

Jomen lyssna. Jag kör, motvilligt, in i P-huset, ploppar in mitt kort vid spärren, kortet reggas, bommen går upp och jag kör en våning uppåt och hittar snart en ledig plats. So far so good. Men sen ska kortet in i en apparat till, där man ska få en liten papperslapp. Parkeringen betalas liksom inte då, utan det görs sen när man drar kortet igen när man kör ut, så när det inte kom ut nån lapp så svor jag en stund men tänkte sen att "men okej, det är väl bara en minneslapp och jag ska ju ändå dra kortet när jag kör igen så att parkeringen betalas, så jag behöver inte ringa nåt p-bolag för att pappret är slut"... och så gick jag ut genom första bästa dörr och ner för trappan och så ut i friska luften. Äntligen....

MEN när jag sen ska hämta min bil igen visar det sig att jag dels gått ut genom en nödutgång som det inte går att gå IN genom, och dels att den där papperslappen visst behövdes för på den skulle det stå några siffror man ska knappa in som en sorts kod för att kunna öppna den riktiga ingången... Nu svor jag betydligt längre och mer än jag gjorde några timmar tidigare, om man säger så.

Nu hade jag dock lite tur, för på entréplan i p-huset låg en bensinmack och de kunde öppna dörren med hjälp av nån magisk knapp vid kassan. Sa de... Men det gick inte på första försöket, inte på andra, men tack och lov på tredje. "Annars får du krypa under bommen och gå upp för backen där bilarna kör" sa de leendes... Jättekul.

Men så jag kom till slut till min bil igen, körde ner, stoppade in kortet igen, fick betalt 40 spänn, och släpptes ut... på motsatt sida jämfört med var jag körde in! Vilket såklart innebar att jag hade noll koll på var jag befann mig. Jag är glad att jag bara var i Malmö, där jag ändå ganska snart hittar en hyfsat välbekant väg om jag snurrar runt ett tag, och inte i en ännu mer främmande stad. Så jag kom hem. Till slut. Tur att jul-sing-along-konserten jag var på var bra, så att det var värt äventyret.

Om trubbel i p-hus låter som ett i-landsproblem så är det ingenting mot detta: När sjutton ska jag dricka Sweden Rock-vinet?? Det måste vara ett lite speciellt tillfälle för jag har bara en enda flaska, än så länge i alla fall. Och det ska vara med nån som dels uppskattar rödvin ordentligt och dels fattar grejen med att det just är metal, liksom...

Åh, what to do???

Gott till rödvin är förresten choklad, och jultryfflarna jag gjorde till en kollegas julmys igår gav mersmak. Nu har jag planerat 3 sorter att ta med på julafton: jultryffel med nougat, apelsintryffel, och romtryffel med hasselnötter. Vilken låter smarrigast?

Årets jobbigaste arbetsdag?

2011-12-13T17:22:00.003+01:00

Ja det tycker en del kollegor att Luciadagen är. Själv tycker jag nog att fotograferingsdagen är snäppet värre. Inte för att kameror är farliga eller så, utan för att det inte är sådär hemskans lätt att få en hel drös småttingar att vara icke-storgråtande och ickesnoriga i hela ansiktet samtidigt... i synnerhet när tajmingen ofta är sådan att en hel del av dem är nyinskolade. Lägg där till föräldrarnas förväntningar om att kläderna ska ligga perfekt, håret ska vara lagom fluffigt och blicken sockersöt. Som grädde på moset har en del av dem två ombyten med sig, ett som ska på innan gruppfotot och ett som ska på innan de enskilda fotona. Men nehej, DÄR sätter jag stopp... Ta på barnet vad h*n ska ha på sig, ha gärna en stor tröja eller så över under eventuella måltider så h*n inte kladdar ner sig, den kan vi liksom ta av. Inga problem. Men en massa ombyten? Nej... det funkar inte.

Men nu var det ju Lucia det skulle handla om, jag ber om ursäkt för utsvävningen... De senaste två åren har jag missat Lucia på jobbet, 2009 kollade jag på Simon när han lussade och förra året var jag sjuker. Men nu så... Och visst är det nåt tåriögonen-framkallande med de små söta luciorna, tärnorna, tomtarna och pepparkaksgrabbarna/töserna (nej ingen stjärngosse fanns det, det verkar liksom inte vara inne...) som gör så gott de bara kan med sångerna och de snubbliga vita långa linnena och ljusen med dåliga batterier i. Några få barn föredrog mammas eller pappas knä men de flesta närvarande barnen stod faktiskt där med sina kompisar, vare sig de sjöng eller ej. Även våra minsta parvlar. Inte blev det så himla jobbigt eller stressigt heller tycker jag, utan vi hade en mysig morgonfika sen med lussebullar och sådär. Bästa frukosten hittills!! tyckte nog barnen ;-) Fil och havrefras - släng dig i väggen!

Av förklarliga skäl kan jag inte direkt lägga ut några foton från firandet. Utan jag får önska en trevlig fortsättning på Lucia-dagen på annat sätt. T ex genom att påminna er om att för Guds skull komma ihåg att blåsa ut ljusen!

Snart ska vi bege oss till bowlinghallen, troligen för sista gången i år. Då får jag bl a veta ifall jag lyckades vinna en julskinka i år eller ej ;-) Ja inte för att jag äter nån sån dårå, men jag kan ju vara generös mot make och son...

Och eftersom jag förstår er enorma nyfikenhet så kommer jag såklart att uppdatera er om saken så snart jag kommit hem igen.

Uppdatering kl 22:17:
Jodå, jag vann julskinkan ;-) Julklappen till Peter är klar :-D

Thomas vann på herrsidan...

Mer julfest.

2011-12-11T20:17:00.001+01:00

Jo jag tog en del foton till utöver de som är med på min EFIT. En del av dem kan beskådas här nedan, resten kasserades för att det var helt omöjligt att se vad som försigick och med vem ;-)

NU minsann ska EFITen bli av.

2011-12-11T18:39:00.001+01:00

EFIT = Ett Foto I Timmen.

Jag har laddat upp med (alkoholfri, tackskajagha) Fanta Rosé och nötter, så nu ska jag väl orka...

Gårdagens EFIT då startade kl 9. Aldeles för tidigt en lördag kan man tycka, och det gör i ärlighetens namn jag med, med vaken var jag och hade mycket att göra. Som t ex att tvätta näspiercingen.

Näspiercing är för övrigt inte att rekommendera till de som är äckelmagade, för det som kan komma ut när man rengör på insidan är inte helt o-äckligt kan jag säga.

Klockan 10 var jag påklädd (läs: påbylsad) och på väg in till stora city of Trelleholla för att uträtta ett par ärenden.

När klockan var 11 hade jag både hunnit vara på Systembolaget där en man envist försökte övertyga personalen om att han hade så bråttom att han skulle få gå före alla andra i kassan, konstatera att det inte finns några snygga kläder alls i affärerna just nu och inhandlat lite nytt bling bling.

Klockan 12, på väg hem, beslöt jag att tanka bilen. För skulle det bli oväder under helgen så kunde det ju vara bra att åtminstone ha bensin i Sune, så tänkte jag. Och så tog jag en till sån här almanacksgrunka, de kan faktiskt vara bra att ha även om man har det mesta inlagd i kalendern i ajfånen.

Klockan 13 var det dags för helgens största bekymmer: välja kläder. Den här lilla svarta blev tidigt påtänkt. Väldigt snygg till bara ben och grå mjukissockar.

Men klänningen behövdes sys in lite vid armhålorna, och det gjorde jag kl 14. För att sedan bestämma mig för att inte ha den klänningen trots allt. Men på nyårsafton kanske??

Klockan 15 förbereddes glögg-bordet.

Och timmen senare förbereddes jag. Inklusive mina ben. Ja nu tänkte jag inte vara barbent trots allt, men man vet ju aldrig vad kvällen och natten kan ha i sitt sköte, eller hur?!

Klockan 17 gjorde jag den sista laddningen mat iklädd snygg Sverige-tröja. För givetvis hade jag spillt på mig ifall jag haft festkläderna på mig. Nu när jag inte hade det blev det inte minsta lilla fläck. Så e de.

Klockan 18 började så gästerna droppa in och ta för sig av glöggen.

Och vid sju var det så dags för maaaaaaat! Typ vegetarisk fusk-moussaka, sallad och vitlöksbröd. Gott, tyckte jag. Men det är ju en tolkningsfråga, eller hur Marlene? ;-)

Julkluringen 2011 gick av stapeln klockan 20. Vinnande laget blev Team Gullviksborg med bihang, och vinsten bestod i att få hugga in på gottebordet först av alla.

Klockan 21 var det dags att ta plats på golvet för lite klapplek. Titta så det tindrar i Peter-nummer-två:s ögon!

22-fotot behöver inte så många kommentarer. Tror jag.

Klockan 23 hugger Marlene in på sin pepparkaka/placeringskort. Sandra ser lite avis ut... men hon hade faktiskt en egen! Pepparkaka alltså.

Vid midnatt dansades det, tätt tätt...

Klockan ett var Peter-nummer-ett nog lite pömsig. Lite. Lite mycket. Jättepömsig.

Och klockan 2 var vi pömsiga hela bunten så de sista gästerna åkte hem och jag sov nog innan huvudet ens landat på kudden.

Tack alla ni som kom och gjorde kvällen så trevlig!

Även Sandra har foton från kvällen, och den som vill kan ju kika in till Marlene och se hennes EFIT. Hon tog foto på halva timmar och jag på hela. Teamwork!! Men så har hon ju också varit Team-kåt... shhhhhhh!!!!

(Internskämt, sorry alla utom Sandra och Marlene ;-))

I väntan på EFIT och julfestbilder...

2011-12-11T16:21:00.001+01:00

... kan ni få lite från Skyltat och dess kompis Linkat igen.

Såhär i juletid, varför inte dessa underbara stakar?

Eller som omväxling till allt julgotter, ett utomjordiskt wienerbröd?

Inga kommentarer!

Undrar om namnet avslöjar deras specialitet. Hmmm....

Vilken tur att jag faktiskt inte blev inbjuden i år heller.

OK, lite sent är det...

2011-12-09T17:53:00.001+01:00

... men jag är sån. Lite sen av mig sådär. Så idag efter 33 kg har jag gett mig min 20-kilosbelöning: näspiercingen.

Och AJ! det gjorde ont, mycket ondare än den i ögonbrynet, men inte så värst länge. Och en jättesnygg lärling som hjälpte piercaren gjorde ju inte saken sämre...

En liten liten blingblingsak pryder nu min näsa :)

Imorgon är det julfest. Skulle nosen råka bli röd och sådär får jag väl porträttera Rudolfina med röda mulen...

Förresten är det passande nog dags för EFIT imorgon. Det kan ju bli... intressant...

Nej, köket kallar! Morgondagens mat ska provlagas, för säkerhets skull, glöggen är fixad och kvällens middag väntar på att ätas. So long!

Men så kom då! Komsi komsi!

2011-12-08T19:22:00.001+01:00

Jag försöker locka fram snön, hittills utan att lyckas. Fick vi så mycket snö de senaste vintrarna att vi detta året som kompensation inte får nån alls? Nä, så får det inte vara... Tänk förra året kunde man göra sånt här i slutet av november:

Jag är helt redo! Lilla skyffeln på plats i bilen, likaså värmeljus och tändstickor och lite nödproviant ifall jag skulle köra fast ;-) Pulka och tefat är lättåtkomliga i garaget. Gosiga mjuka varma sockar finns redo att tjänstgöra. Termobyxorna kan detta året med lätthet knäppas, till skillnad från de senaste vintrarna. Och även fötterna är nu redo för snön:

Tänk er scenariot att EFTER att gästerna kommit till julfesten på lördag så börjar det snöa jättehäftigt så ingen kan ta sig hem. Och vi måste festa och mysa heeeeeela natten! Så underbart. Mat och dryck och gott om levande ljus finns. Och filtar med, ifall det skulle behövas.

Så vad finns det att vänta på? Inget!

Tack Metallica!

2011-12-06T23:50:00.001+01:00

Tack för att ni för The Black Album-spelningen valde ett nedlagt fängelse som ligger långt bort i tjottahejti, långt bort på MittJylland, d v s aldeles för långt bort från Sverige för att det ska kännas som en rimlig prioritering att köpa biljetter dit. Tack för att jag nu slipper ångesten över att jag faktiskt inte har råd... Tack! Ni är bäst!

Ketchupeffekt x 2.

2011-12-04T18:35:00.001+01:00

Först händer inget, sen händer allt. T ex på konsertfronten. Ett tag fanns det INGET spännande på gång, men nu plötsligt har det köpts en hel drös biljetter på kort tid. För några veckor sedan var vi ju på ett Whitesnakegig, och då hade jag nyss också köpt biljett till dels Takida på KB i februari och dels Mustasch på samma ställe i mars. Nu har jag köpt biljett till In Flames i Köpenhamn i april efter att ha övertalats av Peter och Marlene. Och på torsdag bara jag MÅSTE jag skrapa fram pengar till Metallica-biljetter, de spelar på en nedlagt fängelse i Danmark i juni och ska köra hela "svarta skivan" som nyss fyllt 20 år. Det kan ju bara inte missas. Även om det krävs att jag säljer lite grejer för att ha råd ;-)

Likadant på övriga nöjesfronten, ibland händer nästan inget kul och ibland är det mycket på gång. Som nu t ex. Trevlig avslappnad fredagskväll hos vänner. Trevlig mer intensiv lördagskväll hos andra vänner. Julfest här hemma nästa helg. Julfest hos kollega fredagen därpå och sen julkonsert dagen efter det. Och därefter är det ju julhelgen och sen nyårshelgen.

I fredags tog jag inte ett enda foto, det är väldigt olikt mig. Men jag tog väl igen det igår hemma hos Sandra och Kalle ;-) Och ållrajt, ett par av fotona har jag snott av Sandra...

Sen kan jag väl konstatera att en stor skvätt rödvin inte direkt gör under för fräschören. FÖRE rödvin:

Och EFTER rödvin:

Lite slirig kanske?

Brukar detta hända er också?

2011-11-29T20:55:00.001+01:00

Att man går in i en affär bara för att titta lite, och så kommer man till kassorna och då kräver de en på pengar för att man ska bli utsläppt? Det hände mig idag, två gånger... Skumt det där.

Det slutade i alla fall med att jag kom hem med en lampa köket saknade...

... och en "krona" med värmeljuslyktor som jag bytte ut med andra värmeljuslyktor jag redan hade hemma och som passar färgmässigt i hallen.

Nu TROR jag att jag har allt som behövs inför julen. Tror...

Det blev advent även i vårt hus....

2011-11-27T23:12:00.001+01:00

... och då ser det ut som ungefär såhäringa:

Ja, har HAR fått dille på att göra collage. Men det får ni stå ut med, för det är det smidigaste och mest platssnåla sättet jag kommit på att visa flera små foton här på bloggen. Plus att jag kanske verkar mycket mycket proffsigare än jag är.

Som de flesta av er säkert märkt så blåser det litegrann. Eller mycketgrann. OK, det rentav stormar. Vilket bland annat lett till att jag, på väg till adventskonserten i kyrkan, minsann fick se en flygande matta. Helt på riktigt liksom! Lite spännande faktiskt. Och stormen har fler fördelar än så. Jo, för att utan att lägga en enda droppe ström på att föna håret så blir det såhär fluffigt och "mjukt":

Inte alls att förakta. Man ska ju tänka på miljön. Kanske i synnerhet när man faktiskt är amatörmiljöpartist.

Hur Ozzy mår? Åh, tack snälla för att ni frågar. Jo, han mår bra. Riktigt bra. Han gillar verkligen sina nya tillbehör som bland annat gör att han kan sitta tryggt på min arm när jag tränar. Ja vem skulle inte uppskatta sånt?

Simon däremot, han verkar lite smått kluven...

Han får sova med en skruvtving förstärkt med silvertejp om huvudena inatt, så får vi se om han samlat sig tills imorgon.

Goder natt!

Det blev lussekattsbak i år också...

2011-11-27T15:04:00.001+01:00

... och med tanke på hur degen kändes, aldeles för mjölrik och hård, så blev resultatet helt OK. Simon gillade bullarna, och det är huvudsaken eftersom det bara är han som ska äta sånt ;-)

Adventstid...

2011-11-27T01:35:00.000+01:00

... kom till mitt ensamma hus.

Jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent

jag väntar en gåva som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag

än gåvor vi ger till varann var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus

så lyser i mörkret ett litet ljus.

Och natten mot första advent spenderar jag med att sortera alla jullåtar på 5 olika jul-spellistor på Spotify. Jul - lite lugnare, jul - rockigt, jul - poppigt, jul - lite lattjo och jul - övrigt. Ja har man inget jobb att göra så kan man alltid skaffa sig ;-)

En av favoriterna, Christmas Time med Bryan Adams:

Sen kan man vara barnslig med farbror Frej också ;-) med julanknytning från ca 1:30.

Tyvärr är inte min favorit med lussekatten med ;-)

Tillägg kl 02:48. Det blev en gospel-kategori med ;-)

OK, en liten gissningstävling då!

2011-11-25T17:17:00.001+01:00

Tävlingen kallas "Gissa vilket färgtemat är i Jennies kök under advent och jul 2011".

Uj, svårt va?? Vasa, ledtråd? Nähäni!

Alla med rätt svar innan söndag vinner en luftgitarr i valfri färg.

Advent ja. Idag bjöd jag traditionsenligt på adventsfika på jobbet. Glögg av två sorter, julmust och hembakt mjuk pepparkaka. Och lite adventigt klädd fick jag ju vara också. Det var rätt kul när jag valde kläderna igår, tog på mig skärpet jag hade förra vintern, knäppte i innersta hålet... och det blir såhär:

Släppte jag det ramlade det rakt ner i golvet. Och t o m min tröga sena hjärna fattade det som alla andra ser och fattar...

F.ö tycker jag att 60 spänn för den klänningen var heeeeeelt OK.

Jag kan också konstatera att trots avsaknad av gemensamt arvsanlag faller inte äpplet långt från päronträdet. Känns typen av foto igen? ;-)

Ållrajt, ni kan andas ut nu!

2011-11-23T20:44:00.001+01:00

Dels: Ozzy har kommit! Och han är snääääääll. Än så länge...

Och dels: jag fick tag på mer grön mossa. Ja jag köpte t o m två förpackningar, just in case. Kanske vill jag fylla eller klä nånting annat också med med grönt mjukt fluff med småkryp i?! Ja man vet aldrig så noga.

Seså, nu kan ni sluta bekymra er över mina stora problem och kan återgå till era egna. Som sånt som har med julbak och adventsstädning och så att göra.

Aj aj aj, nu är det kris!

2011-11-22T22:10:00.001+01:00

Mossan tog slut i förtid! Mossan, den gröna mossan som jag köpte i helgen och som ska omge de fyra ljusen i min adventslåda. Och den där gröna mossan brukar ta slut fort i affärerna, mycket snabbare än den där vita mossan som inte ens ÄR nån mossa. Mossa wannabe eller vad man ska säga. Så svängen till Apoteket imorgon (halsen behöver med medicin, dummern) får nog förlängas en kortis bortom blomsteraffären och så är det bara att hoppas att de har kvar mer. Annars får väl Peter, som är förhållandevis frisk och pigg, skickas ut på mossjakt i alla stadens affärer. Åh vad glad han skulle bli då...

Ja för det är ju 1 advent på söndag. Vilket innebär att fredag kväll måste alla adventsgrejer (stakar, stjärnor, ljusslingor och sånt) vara klara och på rätt plats så härligheten kan tändas på söndag morgon. På fredag smygstartar jag med adventsfika på jobbet, men pynt och sånt tjuvstartas det INTE med i det Johanssonska huset. Inte ens under pistolhot. Möjligen under ett reellt hot att annars aldrig mer få dricka vin... Eller, troligen... D v s högst sannolikt...

På tal om nåt helt annat så var det ju konsertdags igen i lördags. Filmklippet vi själva tog blev inge' bra... men här är ett par foton:

Vad ska jag säga? Whitesnake består numera av

- en snart folkpensionsålders sångare som nog har storköpsrabatt på tandblekmedel, och som trots att han bara uppnår halva sin kapacitet från storhetstiden fortfarande är en god (men något begränsad) sångare

- världens för närvarande troligen snyggaste rockgitarrist, (jag snackar Doug Aldrich nu, inte den andre tjommen) som också lyckas få håret att INTE se svettäckligt ut efter ett helt gig.

- en ovanligt flitigt headbangande keyboardist

- en trummis som rimligen bör ha stora sår på knogarna efter att ha spelat trummor utan pinnar en bra stund och som rev av ett av världhistoriens längsta, och därmed rätt tråkigt sådant, trumsolo

- ytterligare en gitarrist som ser ut som en blandning av Dave Grohl och Toker

- och en väldigt anonym basist.

Ungefär så. Hur de lät? Jo, såhär bland annat (lånade klipp):

Det var inte den mest himlastormande musikupplevelsen i mitt liv men en helt OK lördagskvällssysselsättning ;-)

EFIT söndag 20 november 2011.

2011-11-20T23:30:00.000+01:00

Och inte vilken EFIT som helst, utan en 40-årig bröllopsdag-EFIT. Nej nej det är inte jag och maken som varit gifta så länge, det är jag aldeles för ung för ;-) Däremot mamma och pappa. Men, mer om det sen.


Första aktiviteten för dagen var att försöka hitta ut på vischan där sonen spenderat kvällen, natten, morgonen och förmiddagen hos Sandra och Kalle. Och trots dimman så klarade jag det ;-) Här ca 11.30.


Att få Simon att se normal ut på foto är ungefär lika lätt som att spotta i motvind utan att få saliv på sig. Nåväl, här var klockan cirka 12.30.

Det 40-åriga äkta paret skulle förståss få en fin blomma. Så här vid halv två ägnade jag mig åt blomsterbindning.

14.30 var det hög tid för lunch. Tacosallad, kan man säga...


Efter en stunds försök till vila gav jag upp det projektet och började istället försöka sminka bort alla spår av trötthet, infektion och inte minst irritation. Ja min hals är bråkig, och det är extra opassande eftersom jag och syrran tänkt sjunga en fin sång idag morr I alla fall, här var klockan kanske 15.50 eller så.

Cirka 16.30 var jag färdigklädd och redo.

Efter god skumpa och lite småprat var det dags för mat. Sisådär 17.30.

Timmen senare, efter att mamma och pappa fått sin present bestående av ett nytt familjefoto, åt jag fortfarande. Osten och kexen kom fram, och jag smakade ett fullkornskex med smör på. Men osten fick de andra behålla. Vindruvorna var goda dock! :-)

Pappa spelade en låt för mamma, på skiva då, och överraskade med fina smycken... men jag och Camilla ville som sagt vara snäppet bättre/värre och sjunga själva. Och trots min hals gjorde vi ett försök vid halv åtta. Med stöttning av både bakgrundsmusik och -sång samt svågerns kompande på gitarr fick vi tydligen firarobjekten att njuta lite:

Simon njöt mer av tårtan vid halv nio. Eller åtminstone marsipanen som låg ovanpå.

Strax efter nio, efter bl a ett litet tal av mamma, avslutades firandet med att vi tände och skickade upp såna här rispapperslampor i skyn. Det var lite dimmigt så vi såg dem inte så jättelänge, men det var rätt coolt. Jag hade aldrig sett såna på riktigt förr.

22.30 slökollade jag lite på en film, men såg inte klart den och vet inte ens vad den hette. Jack Black, Kate Winslet och Cameron Diaz var i alla fall med.

Sen hände inte mycket mer denna 20:e november.

Pepp med siffror?

2011-11-19T13:51:00.001+01:00

Ja jag kan ju försöka i alla fall...

Nu är det inte "ungefär 7 kg" kvar utan 7 kg aldeles på riktigt. Vågen säger 72 kg idag.

Från 105 till 72 kg är en minskning på 31½ % av mig själv.

Det innebär en minskning av BMI från 40,5 till 27,8.

33 kg av 40 innebär att jag avverkat 82½ procent av min planerade viktresa.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. De BORDE vara motivation så det räcker och blir över. Ändå är det så svårt att släppa tanken på misslyckande om jag inte når mål _snart_... Fastän jag vet att någon månad kvittar stort stycke när det handlar om resten av mitt liv. Dumma hjärnspöken.

Pepp med foton då? OK jag försöker. 105 kg då:

Cirka 100 kg:

Och så då 75 kilo:

Ett till:

Jag försöker säga till mig själv vad jag hade sagt till nån annan som visat samma foton och siffror, men "mig själv" verkar inte villa lyssna så bra...

Kämpa kämpa.

Tjata tjata.

Hur ser ni ut egentligen?

2011-11-18T22:36:00.001+01:00

Ja när ni kör bil då menar jag. Jag fick en såndär skum idé idag, ja jag får såna ibland, att filma mig själv när jag körde bil för att se hur jag egentligen ser ut. Så, jag startade kameran och satte den på ett lämpligt ställe och försökte sen vara som vanligt. Shit vilket flackande med blicken! ;-) Ingen kan anklaga mig för att inte kolla i backspeglarna i alla fall!

När jag ser ut att kolla rakt i kameran så gör jag inte det, utan på hastighetsmätaren. Viktiga grejer.

Sen blev tyvärr fotona på de nya kläderna lite dåliga. Jag tog inte foto på allt, nej nej ;-), men litegrann. och jag kan visa de minst dåliga bilderna. Dels på snygg-rumpa-jeansen (den ärmlösa blusen med lappen kvar där bak är också ny):

Och dels på skjortan i lite arméstil sådär med klaffar och grejer:

Nu till helgens stooooora bekymmer: klädseln på morgondagens Whitesnake-gig och klädseln på söndagens firande av mammas och pappas 40-åriga bröllopsdag. Och nej, jag lär inte ha samma på båda tillställningarna ;-)

Viktigt babbel.

2011-11-18T18:59:00.001+01:00

Eller, kanske inte. Babbel om vikt är nog en mer korrekt benämning. Jo...

... imorgon är det 6 veckor kvar av detta året. Och jag har ungefär 7 kg kvar till målvikt. 7 kg som gör stoooooor skillnad på utseendet, 7 kg när man är på väg ner mot normalvikt syns rejält medans 7 kg när man väger hundra pannor knappt märks. Så det är 7 viktiga kilon, inte minst estetiskt sett men även när det gäller en framtida bukplastik. För att optimera chanserna att få det bekostat av landstinget bör man vara normalviktig enligt BMI eller i alla fall nära.

7 kg kvar betyder att jag gått ner ca 33 kg sen en vecka in i januari detta året och det är ju skitmycket, jättebra och allt det där. Drygt 31% av min ursprungliga vikt, bara en sån sak. Men åh vad gärna jag skulle vilja nå målvikt till nyår. Jag är så rädd att om jag inte nått målet då, som skulle kännas så symboliskt liksom, att börja det nya året som målviktig... så kommer jag att bli så besviken och arg att jag liksom ger upp lite. Dumt, jag vet! Men jag känner mig själv, och tror att risken är överhängande att besvikelsen leder till att jag skiter i vilket... och då går upp igen. Och det FÅR inte ske! Det bara FÅR inte. På inga villkor.

Men det har ju gått så trögt de senaste månaderna, jag har gått ner lika mycket per månad i höst som jag annars gjort i snitt per vecka ungefär. Och aldeles i början var 7 kg på 6 veckor en piss i Nilen men nu är det jättemycket!! Och jag klarar heller inte att gå på "hårda" dieter, väldigt strikta såna som de flesta förlorar flera kilon/vecka av, det håller ett par dagar och sen tar jag igen allt jag missat. Nej det funkar inte för mig, jag måste nog göra så som jag gjort hittills vilket som sagt gått rätt långsamt viktmässigt på sistone. Så, jag måste börja förbereda mig på att peppa mig själv iför det faktum att jag INTE nått målvikt på nyårsafton. Gör jag det, och det är ju inte HELT omöjligt, så är det fantastiskt. Men troligtvis kommer det inte att ha skett... det kommer att saknas några kilon åtminstone. Eller snarare finnas några för mycket. Och jag måste vara så bra förberedd som möjligt på det, rent mentalt.

Hur peppar jag mig? Hur får jag mig att inte ge upp? Det där vanliga att tänka på fördelarna och vinsterna jag gjort låter kanon men det räcker nog inte. Vad ska jag göra? Lobotomi? Hjärntransplantation? Vad?

Kanske kan kläderna jag fyndat (ja om de passar är det fynd, inte annars såklart) på Ellos och som levererades idag hjälpa?

Uppdatering:
Alla kläderna utom två plagg passade perfekt! Och båda de två var för stora, inte för små... Och ett av dem var en klänning som jag nog kan sy in lite så den passar. Så kvar är bara en för stor skjorta som ändå är så billig att det inte är lönt att skicka tillbaks, den kan jag ha som utanpå-skjorta till vardags liksom.
11 plagg (4 klänningar, 3 skjortor, en väst, en kjol, ett par byxor och en jacka) för cirka tusenlappen är rätt okej ;-)

Ozzy är INTE här!

2011-11-17T18:31:00.001+01:00

Tyvärr :-( Det var en annan försändelse, med en grej jag glömt att jag beställde dagen före. Så... jag är fortfarande singel!

Ozzy är här!

2011-11-17T15:21:00.001+01:00

Egentligen, än så länge är han på Schenkers utlämningsställe några km bort men ikväll är han i mina armar. Eller händer...

OK vilka pryttlar behöver man? Ett coolt egendesignat skal är väl nästan obligatoriskt? En AUX-kabel så jag kan koppla Ozzy till bilens musikanläggning? En sådär väska att stoppa Ozzy i och fästa runt armen när jag tränar? En penna? Eller ska jag kanske faktiskt träffa Ozzy ensam lite först och lära känna honom innan jag börjar blanda in andra i vår relation?

Höjden av spänning i vardagen...

2011-11-15T23:08:00.001+01:00

.... är när man tar med sig en matlåda, direkt från frysen, utan att ha en aning om vad som är i den. Eller när man är jättekissnödig hela vägen hem, såpass att det nästan sipprar ut ur porerna, men ändå tvunget måste ta en vända bortom brevlådan innan man går in på toa... bara för utmaningens skull. ELLER när man till slut faller för grupptrycket och beställer en iPhone utan att ö h t ha petat på en sån förr... Yepp, jag väntar tillökning! Har jag flyt med leveransen kan nedkomsten ske före helgen. Yey! Jag tror han ska heta Ozzy... eller kanske Nikki?

Parrrti parrrti!

2011-11-12T19:29:00.001+01:00

Som anställd inom den kommunala förskolan är man inte direkt bortskämd med gratisfester. Men, igår kväll efter en dags planering var det dags för en gemensam fest för "mitt" områdes förskolor. Ållrajt, alkoholen fick vi pröjsa lite för men resten stod skattebetalarna (d v s bland annat vi själva) generöst för för.

Klädvalet är ju en sak för sig. Ni vet, vi som arbetar med de små ljuvliga liven ser ju sällan varandra "finklädda" så jag tycker det är lite extra kul att gå på fest med kollegorna och se deras riktiga jag så att säga. Och för min del blev det väl en blandning av schoolgirl och rock chick. Checka in snygga Takida-linnet!

I början hade jag både denna genomskinliga topen och en skjorta på mig också men det kläddes av mer och mer efter hand ;-)

Väl på festen hamnade "min" förskola minsann i centrum av allt, såklart ;-) Här är en del av mina fina kollegor:

Och jag hade såklart allra bästa bordsgrannen, Sandra, och vi tog grejen med fjortisfoton på största allvar!

Här är två kollegor till:

Mat fick vi, tack och lov. Här är min förrätt resp. varmrätt:

Lite blandad fägring:

Nejdå, Oscar har inte skadat sig utan bara spillt ut lite dricka på sig.

Oscar körde med poledance...

... medan Sandra och mamma T valde en annan variant av dansande.

Natalie kunde också pluta!


Titta! Tungan blir inte alls lika blåröd av vinet som läpparna och tänderna. Vilken upptäckt!

Även trevliga kvällar når till slut sin ände... då sitter det fint med lite McBean och Cola light!

Sen är det ju så att det finns en morgondag också. Och morgondagen i detta fallet bestod av tidigt uppstigande p g a en bowlingmatch. När klockan ringde var jag såhääääääär pigg:


Men, det var värt det! Tack goa kollegor, både från min egen förskola och de andra, för en trevlig kväll!